1755-1828 Gilbert Charles Stuart Locations Gilbert Charles Stuart (born Stewart) (December 3, 1755 ?C July 9, 1828) was an American painter from Rhode Island. Gilbert Stuart is widely considered to be one of America's foremost portraitists. His best known work, the unfinished portrait of George Washington that is sometimes referred to as The Athenaeum, was begun in 1796 and left incomplete at the time of Stuart's death in 1828. The image of George Washington featured in the painting has appeared on the United States one-dollar bill for over one century. Throughout his career, Gilbert Stuart produced portraits of over 1,000 people, including the first six Presidents of the United States. His work can be found today at art museums across the United States and the United Kingdom, most notably the Metropolitan Museum of Art in New York City, the National Gallery of Art in Washington, D.C., the National Portrait Gallery in London, and the Museum of Fine Arts in Boston.  Related Paintings of Gilbert Charles Stuart :. | Man in a Green Coat | James Monroe | James Madison | John Quincy Adams | James Heath |
Related Artists:
Joel Pettersson
(June 8, 1892 - January 5, 1937) was a painter and writer on the Åland Islands, Finland. He remained an obscure figure during his lifetime; most of his works were unpublished for decades after his death. Pettersson was born into poverty in Lemland, Åland. His parents were elderly peasants, Joel's father being well over 50 at the time of Joel's birth. Joel had a younger brother Karl, who died at sea in 1916. Pettersson began writing and painting in his early school years, though much of his works from this period were not preserved. In 1913, he had the opportunity to study at a drawing school in Turku. He stayed in Turku until 1915, when he decided to abort his studies and return to Åland. He painted for a few years, but he eventually tired of it and did not paint for many years. Upon his return, Pettersson became active in the local youth organisation, for which he wrote plays and monologues. He also wrote prose which he read out loud during organisation meetings. Pettersson was most active as a writer following his return from Turku until 1921. During the 1920s, Pettersson worked mostly on his parents' farm, only sporadically participating in the youth organisation's activities. His parents both died in 1928, leaving Pettersson to care for the farm. He sold all the animals and most of the property. He tried earning a living on his artistry, but was unsuccessful. He then tried raising hens, but this also proved to be an unsuccessful venture. He resumed painting in 1935, and some of his paintings were displayed during an exhibition the following year. His constant economic difficulties and work load took their toll. In 1936, he suffered a nervous breakdown and was committed to Grelsby Asylum, where he remained until his death in early 1937.
C. Grunewald
paint Portrait of Bertha Wehnert-Beckmann German photographer in 1858
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.